Parfym: All kunskap du behöver om parfymer och doft

Vad är parfym?

Parfym i sig är ett avgränsat begrepp och syftar till en komponerad blandning av doftämnen, avsedd att tillföras en produkt eller kroppen specifikt för att ge doft. Alla dofter är alltså inte parfym, men all parfym är doft.

Allt som doftar är inte parfym

Doft är ett sinnesintryck. Vad som helst kan ha en doft, oavsett om det är en nybakad kanelbulle, en skogspromenad eller en nytvättad handduk. Här är hur de olika begreppen skiljer sig:

• Parfym: Ett destillat som innehåller doftämnen och alkohol
• Parfymerad: En produkt till vilken man tillsatt doftämnen
• Doft: Ett sinnesintryck
• Doftande: Någonting som har en doft
• Eteriska oljor: Eteriska oljor är ett exempel på något som doftar starkt utan att vara en parfym. Eteriska oljor kan användas som doftkälla i en parfymkomposition eller i hudvård.

EU:s kosmetikaförordning vill underlätta för doft- och parfymkänsliga

Skillnaden får praktisk betydelse i en innehållsförteckning. Enligt EU:s kosmetikaförordning ska allt som tillsätts en produkt i doftgivande syfte, oavsett om källan är en komponerad doftblandning eller en eterisk olja, deklareras under samlingsbegreppet "parfum" eller "aroma". 

En produkt kan alltså marknadsföras som doftsatt enbart med eteriska oljor och ändå ha "parfum" i sin innehållsförteckning, eftersom det är doftfunktionen som avgör deklarationen, inte doftämnets ursprung. Omvänt anges en eterisk olja som tillsätts av andra skäl än doft, till exempel en hudvårdande effekt, istället med sitt specifika INCI-namn.

Parfymens uppbyggnad

Rent kemiskt är parfym en lösning av doftämnen i alkohol (etanol), ofta med en mindre andel vatten. 

Alltså: Doftämnen + alkohol + vatten = parfym

Doftämnen och doftmolekyler

Doftämnena i en parfym, alltså doftmolekylerna, kommer antingen från naturen eller är framställda syntetiskt i laboratorium. Skillnaden mellan "naturligt” och syntetiskt framställda doftmolekyler missförstås ofta. En syntetiskt framställd molekyl är kemiskt identisk med samma molekyl utvunnen ur en växt – atomerna sitter ihop på exakt samma sätt, och varken näsan eller en kemisk analys kan skilja dem åt. Att beskriva den ena versionen som mer "äkta" eller "ren" än den andra är därför, rent kemiskt, missvisande.

Syntetiska ingredienser är däremot billigare att framställa och ger dessutom möjligheten att skapa dofter som annars inte går att utvinna ur naturliga ingredienser. Lilja är ett klassiskt exempel: Blomman ger knappt någon användbar olja vid destillation, så varje "liljedoft" i en parfym är en syntetisk rekonstruktion snarare än en extraherad doft.

Historiskt byggde många parfymer på animaliska råvaror: Mysk från myskhjort, ambra (ambergris) från kaskelottvalar, civet från civetkatt och kastoreum från bäver användes som fixativ för att förlänga doftens hållbarhet. I dag är dessa råvaror oftast ersatta av syntetiska motsvarigheter: Dels av rent etiska skäl, dels på grund av internationella handelsrestriktioner och dels för att syntetiska varianter är mer konsekventa i kvalitet.

Doftpyramiden

En parfym är sällan en enda doft, utan är uppbyggd i tre lager, ofta kallade doftpyramiden:

• Topnoter: Det första intrycket. Ofta lätta, flyktiga molekyler som citrus eller lätta blommor. Håller från några minuter upp till en halvtimme.
• Hjärtnoter: Doftens kärna, som framträder när topnoterna avdunstat. Ofta blommiga, kryddiga eller fruktiga toner.
• Basnoter: De tyngsta och mest långlivade molekylerna – musk, träslag, vanilj, kåda, ambra. Håller kvar doften i timmar, ibland dygn, efter applicering.

Olfaktoriska familjer och parfymkategorier

Doft kan kategoriseras in i olfaktoriska familjer; ett system för att gruppera parfymer efter deras dominerande karaktär. Här finns dock ingen enda vedertagen lista, utan flera parallella klassificeringssystem som delvis skiljer sig åt.

Sex olfaktoriska grundfamiljer (enligt de två viktigaste systemen)

Société Française des Parfumeurs (SFP), den franska branschorganisation som är den mest citerade auktoriteten inom parfymklassificering idag, och en äldre tradition med rötter i doftarkivet Osmothèque är överens om sex grundfamiljer.

• Citrus/hesperidisk: Friska, syrliga toner av bergamott, citron och apelsin. Grunden för den ursprungliga eau de cologne-kategorin.
• Blommig: En av de största och äldsta familjerna, byggd kring toner som ros, jasmin, ylang-ylang och lilja.
• Fougère: Uppkallad efter Fougère Royale (1882), byggd kring ett ackord av ekmossa, lavendel och kumarin. Historiskt en typiskt manligt profilerad kategori.
• Chypre: Uppkallad efter Chypre de Coty (1917), byggd kring ekmossa, bergamott och labdanum (klippros). Namnet kommer av franskans ord för Cypern.
• Träig: Toner av sandelträ, cederträ, vetiver och patchouli, ofta med djup och värme.
• Orientalisk/ambrerad: Söta, tunga toner av vanilj, ambra, kryddor och kåda.

Den sjunde familjen är däremot en punkt där systemen går isär.

• Société Française des Parfumeurs (SFP) räknar Aromatisk som sjunde huvudfamilj: Örtiga, gröna toner byggda kring lavendel, rosmarin, salvia och liknande kryddväxter, nära besläktad med fougère men behandlad som en egen kategori.
• Osmothèqueläran sätter istället in Läder (Cuir) som sjunde familj: Rökiga, torra toner av läder, tobak och bränt trä.

Båda listorna används parallellt i branschen och bland doftskribenter, vilket är en del av förklaringen till att olika källor räknar upp "de klassiska familjerna" lite olika.

Dofthjulet från 1992

Parfymindustrins mest använda referenssystem idag är Michael Edwards dofthjul, som skapades 1992 och som sedan reviderats i flera omgångar. Dofthjulet organiserar om kategorierna ovan till fyra huvudfamiljer – blommig, orientalisk, träig och frisk – som i sin tur delas in i totalt fjorton underfamiljer.

Vilken familj en enskild parfym räknas till kan därför variera beroende på vilket system som används, eftersom gränserna mellan kategorierna sällan är knivskarpa.

Nyare klassificeringar och parfymkategorier

• Gourmand: "ätbara" toner som karamell, choklad, vanilj och sockervadd. Kategorin uppstod 1992 med Thierry Muglers Angel, komponerad av Olivier Cresp, som introducerade den syntetiska molekylen etylmaltol. Räknas idag som en av de mest kommersiellt dominerande kategorierna, trots att den ännu inte är en officiellt erkänd huvudfamilj i vare sig SFP:s eller Osmothèques system.
• Akvatisk/marin/ozonisk: dofter som ska efterlikna hav, vatten och ren luft. Blev populär under 1990-talet, ofta byggd kring den syntetiska molekylen kalon.

Skillnaden mellan Parfum, Eau de Parfum, Eau de Toilette och Eau de Cologne

Skillnaden mellan de olika beteckningarna handlar främst, men inte bara, om koncentrationen av doftämnen i förhållande till alkohol och vatten och syftar i grund och botten till att ge en fingervisning om hur länge en parfym håller. 

• Parfum/Extrait de Parfum: Cirka 20–40 % doftämnen. Den mest koncentrerade formen, appliceras ofta i små mängder, kan hålla i över tolv timmar.
• Eau de Parfum (EdP): Cirka 15–20 % doftämnen. Den vanligaste kategorin i mellan- och lyxsegmentet, håller vanligen 5–8 timmar.
• Eau de Toilette (EdT): Cirka 5–15 % doftämnen. Produkter av lättare karaktär eftersom toppnoterna får relativt mer utrymme, håller ungefär 3–5 timmar.
• Eau de Cologne (EdC): Cirka 2–5 % doftämnen. Främst ett samlingsnamn för lätta, uppfriskande dofter som håller ett par timmar.
• Eau Fraiche: 1–3 % doftämnen, med högre andel vatten i förhållande till alkohol. Den lättaste varianten och den som håller kortast tid.

Det finns dock ingen global standard som tvingar tillverkare att använda eller redovisa exakta procentsatser, vilket gör att siffrorna ovan är riktvärden snarare än fasta regler. Koncentrationen varierar mellan parfymhus, serier och ibland mellan olika batcher av samma parfym. Två flaskor märkta EDP från olika varumärken kan därför uppträda helt olika när de applicerats.

Justerad balans mellan noterna

Koncentration är också sällan den enda skillnaden mellan en EDT och en EDP av samma parfym. Parfymörer bygger vanligtvis inte en EDT genom att bara späda ut EDP-formeln, eftersom en rak utspädning kan upplevas tunn eller obalanserad. 

Istället justeras balansen mellan noterna, till exempel med mer citrus i toppnoterna för en fräschare EDT. Det gör att EDT och EDP av samma namngivna parfym ibland är märkbart olika kompositioner snarare än samma doft i olika styrka. 

Hudkemi 

Mängden sebum i huden är det som har störst påverkan på att en par kan dofta tydligt olika på två personer, trots att flaskan är identisk.

Det handlar om att fett i huden binder till sig doftmolekyler och på så sätt stannar doften längre hos någon som har högre sebumproduktion än någon som har lägre. Många talar om att hudens pH-värde har en tydlig påverkan på hur dofter upplevs på huden, men enligt forskare vid Lunds Universitet stämmer inte det.

Parfymens historia 

Historiker daterar de första dokumenterade doftblandningarna till omkring 4000 f.Kr. i Egypten, där doft, främst eteriska oljor, användes vid gudabön, balsamering och vid begravningsritualer. Myrra och rökelse var centrala handelsvaror.

På British Museum finns världens äldsta bevarade parfymflaska i glas, tillverkad omkring 1300 f.Kr. De första skriftliga referenserna till doftrecept återfinns på kilskriftstavlor i Mesopotamien och dessa innehöll främst olja. I antikens Grekland och Rom var doft en tydlig statusmarkör, och romarna använde parfymerade oljor i stora volymer: På kroppen, i badhus och i hemmet.

Den första parfymen som brukar räknas som "modern", i teknisk mening utifrån att den är alkoholbaserad snarare än oljebaserad, utvecklades i Frankrike under renässansen och kallades Aqua Mirabilis.

Eau de Cologne, en uppfinning från Köln

1709 skapade den italiensk-tyske parfymören Giovanni Maria Farina en citrusdoft i staden Köln och gav den namnet eau de Cologne, ett namn som senare blev ett samlingsbegrepp för hela doftkategorin. 1799 lanserades 4711, en av de mest kända cologne-dofterna, som fortfarande säljs idag. 1828 grundades parfymhuset Guerlain, som skulle komma att definiera stora delar av 1800- och 1900-talets parfymhistoria.

Ett viktigt tekniskt skifte skedde 1882, då Houbigants Fougère Royale blev en av de första kommersiella parfymerna byggd kring en syntetiskt framställd doftmolekyl (kumarin) snarare än enbart råvaror utvunna direkt ur växter. Guerlains Jicky (1889) följde samma spår och kombinerade växtbaserade extrakt med syntetisk vanillin, vilket vid tiden ansågs radikalt. Detta var startskottet för den moderna parfymindustrin: Möjligheten att komponera dofter som inte existerar i naturen, snarare än att enbart destillera fram redan existerande dofter.

Chanel no 5

1921 lanserade Coco Chanel, tillsammans med parfymören Ernest Beaux, den ikoniska parfymen Chanel No 5. Det är en parfym byggd kring ett åttiotal aldehyder, konstruerad för att lukta abstrakt snarare än som en specifik blomma. Den brukar räknas som den första verkligt abstrakta parfymen och är fortfarande en av världens mest sålda dofter över hundra år senare. Under samma period växte parfymindustrin i Grasse i södra Frankrike, som blev och fortfarande är ett globalt nav för odling av doftråvaror och parfymkomposition.