När man står med ett serum i handen är det lätt att föreställa sig ett labb där märkets egna kemister i vita rockar har ägnat år åt just den här flaskan. Ibland stämmer det - men ofta är verkligheten mer komplicerad. 

Det finns i grova drag fyra vägar från idé till varukorg. De glider in i varandra, och skillnaderna mellan dem förklarar mycket av det som händer på skönhetsmarknaden just nu.

1. Egen utveckling

I den mest klassiska modellen har företag egen forskning och utveckling. De tar fram formuleringar internt, testar dem och äger receptet. De stora koncernerna arbetar så, liksom en del mindre märken med grundare som själva är kemister eller har anställt sådana.

Det betyder inte att allt sker under samma tak. Även märken med egen utveckling låter ofta en extern fabrik tillverka produkterna. Det avgörande är att märket äger formuleringen och kunskapen bakom den. 

2. Private label

Private label innebär att ett företag anlitar en kontraktstillverkare som tar fram och producerar produkten, och sedan säljer den under sitt eget varumärke. Det finns två huvudvarianter av private label-lösningen: 

  1. Färdig basformula: I den ena väljer märket en färdig basformula ur tillverkarens katalog, möjligen med en justerad doft eller en någon mindre förändring i ingredienslistan. 
  2. Skräddarsydd formulering: I den andra beställer märket en skräddarsydd formulering som tillverkaren utvecklar på uppdrag.

Att ett märke inte har en egen fabrik säger ingenting om kvaliteten. Några av världens största kontraktstillverkare, i bland annat Sydkorea och Italien, utvecklar och tillverkar produkter åt märken du garanterat har i badrumsskåpet. 

Den svagare sidan av private label är att samma basformula kan säljas av tio olika märken till tio olika priser. Det är sällan farligt, men det gör det svårt för dig som konsument att veta vad du egentligen betalar för: Innehållet eller varumärket.

3. White label

Här har märket inte varit med och tagit fram produkten alls. De väljer en färdig produkt ur en tillverkares sortiment, får sin logotyp tryckt på den och säljer vidare den till konsumenter. Formuleringen är densamma som tillverkaren säljer till alla andra varumärken.

Detta gör white label till den snabbaste och billigaste vägen in på marknaden. Ett nytt varumärke kan i princip ha en hel produktserie till försäljning inom några veckor. Baksidan är att samma produkt kan finnas hos många märken samtidigt, i likadana förpackningar och till helt olika priser - men med olika logotyper. 

Det viktigaste att känna till är att en logga inte bara är en dekoration. Den som säljer en kosmetisk produkt under eget namn blir enligt EU:s regler själv ansvarig för den. Märket måste se till att produkten har en säkerhetsbedömning, att innehållet är tillåtet, att märkningen stämmer och att produkten är anmäld i EU:s kosmetikaregister CPNP innan den säljs, precis som om märket hade utvecklat den själv. Ansvaret följer med logotypen.

4. White label med dropshipping

White label-lösningar klumpas ibland ihop med dropshipping, eftersom att det ofta är så det är upplagt. Vid dropshipping köper säljaren aldrig in några varor. Butiken finns bara på nätet, och när du lägger en order skickas den vidare till en leverantör, oftast i Kina, som packar och skickar paketet direkt till dig.

Säljaren behöver alltså varken lager, kapital eller kunskap om produkten. Det som krävs är en webbshop, en leverantör och en annonsbudget. Det är därför samma kollagenstick kan dyka upp i flödet under sju olika namn samma vecka.

En white label-lösning med dropshipping som affärsmodell är inte olaglig och i grunden inte heller dålig, men för kosmetika gäller samma regler oavsett modell: Någon inom EU ska ha tagit ansvar för produkten innan den säljs här. Det är just den biten som ofta haltar.

Mer läsning: Beauty och dropshipping - vad är det?

Lina Livian