“Moderna solfilter”: Vad menar man? Och vad händer inom solkrämsforskningen?

I EU-godkända solskydd finns ett brett urval av solskyddsfilter med god dokumentation men du, liksom vi, har säkert noterat att företag börjat marknadsföra solskyddsprodukter med budskap om att de använder "moderna solfilter" och "nästa generations solskydd".

Vad betyder det, egentligen? Finns det "nya" och "gamla" solfilter? Bör man välja bort de gamla? Forskas det hela tiden på solskydd, och vad forskar man på då? Glowaddictions reder ut.

Moderna solfilter: Standard inom EU

De solfilter som brukar räknas som "moderna" i internationell diskussion är i mångt och mycket vardagsmat i Europa vid det här laget. Genom EU:s vetenskapliga kommitté, SCCS, gör EU regelbundna och mycket omfattande utvärderingar av säkerheten hos olika kemikalier i kosmetika, så även av solfilter. Några av de solfilter som pratar om som moderna i framför allt USA har använts och varit godkända här i över två decennier.

• Tinosorb S (bemotrizinol) är det mest omtalade. Det täcker både UVB- och UVA-strålning, är oljelösligt och fotostabilt. Det bryts alltså inte ned av UV-ljus vid exponering, till skillnad från äldre filter som avobenzone. Det har dessutom en dokumenterad antioxidanteffekt utöver UV-absorptionen. Godkändes i EU år 2000, är sedan juni 2026 också godkänt i USA.
• Tinosorb A2B är ett partikulärt organisk filter som täcker UVB- och kort UVA-strålning. Det beter sig mer som ett pigment än ett löst filter, absorptionen ökar ju mindre partiklarna är, och är fotostabilt.
• Tinosorb M (bisoctrizol) är tekniskt intressant eftersom det fungerar som en hybridpartikel: Den både absorberar och sprider UV-strålning, en egenskap som folk annars gillar att tillskriva minerala solfilter (även om det inte stämmer). Det är fotostabilt och hjälper till att stabilisera det klassiska solfiltret avobenzone i kombinationsformuleringar.
• Mexoryl SX (ecamsule) är ett vattenlösligt UVA-filter med god täckning för de korta UVA-strålarna.
• Mexoryl XL (drometrizoltrisiloxan) är oljelösligt och täcker både UVB- och korta UVA-strålar.

De senaste tillskotten: Filter för de långa UVA-strålarna

På senare år har det dykt upp filter som siktar in sig specifikt på vissa typer av UVA-strålning. UVA-stårlning delas nämligen in i två grupper beroende på hur långa strålarna är: UVA I (340–400 nm) och UVA II (320–340 nm). Den längre strålningen, UVA I-strålningen, tränger djupare ned i huden och står för hudåldrande, immunsuppression och melanomrisk. 

Problemet är att även välformulerade solskydd med flera moderna filter kan ha otillräcklig täckning just i det övre UVA-intervallet. Två nyare filter adresserar specifikt det hålet:

• Mexoryl 400 (MCE, methoxypropylamino cyclohexenylidene ethoxyethylcyanoacetate) är en ingrediens framforskad och patenterad av L’Óreal, La Roche-Posay använder till exempel den i sin UVmune 400-serie.
  
• TriAsorB är det senast tillagda filtret på EU:s solfilterlista. Det täcker UVB och UVA, men det som skiljer det från andra organiska filter är att det dessutom absorberar i det blåvioletta synliga ljuset. (Används bland annat i Riemann P20, som folk ofta tipsar om i Glowaddictions kommentarsfält.)

“Gamla” solfilter: Fortfarande aktuella (och väldigt bra)

När man pratar om "nya solfilter" indikerar det att det finns en lista över "gamla solfilter". Det gör det. Men gamla är inte synonymt med utdaterade, utan bara att de helt enkelt funnits längre.

• ‍Avobenzone (butyl methoxydibenzoylmethane) är ett av de mest använda UVA-filtren i världen, med gott skydd i hela UVA-intervallet inklusive delar av de längre UVA-strålarna. Inom EU har avobenzone funnits i solskyddsprodukter sedan 1970-talet. Avobenzone är dock fotolabilt och bryts ned av UV-ljus. Det betyder att det förlorar sin absorptionsförmåga om det inte kombineras med fotostabilisatorer. ‍
• Oxybenzone (bensofenon-3, BP-3) absorberar UVB- och kort UVA-strålning, och är ett av de filter som funnits längst på marknaden. ‍
• Oktocrylene (Octocrylene) täcker UVB och kort UVA-strålning, och används brett som både UV-filter och fotostabilisator för avobenzone. Det är alltså ett av de filter som aktivt hjälper till att hålla andra filter stabila i formuleringen.‍
• Octinoxate (Ethylhexyl Methoxycinnamate, förkortas EHMC) är ett av de mest använda UVB-filtren i världen.‍
• Homosalat (Homosalate) är ett vanligt UVB-filter som finns i en stor andel av de solskyddsprodukter som säljs i Europa. Det är oljelösligt och används ofta i kombination med andra filter för att uppnå högre SPF-värden. ‍
• Zinkoxid och titandioxid är de två mineraliska UV-filter och de har “been around” ett tag. Båda är fotostabila och tas inte upp systemiskt i någon meningsfull utsträckning. Zinkoxid ger bredare UVA-täckning än titandioxid.

Vad forskar man på inom solskydd just nu?

Mer långvarigt skydd: Fotostabilisering och inkapsling

En stor del av den akademiska forskningen handlar om att lösa instabiliteten hos avobenzone. Avobenzone har väldokumenterat god UVA-absorption men är fotolabilt eftersom att det bryts ner av UV-exponering. Forskningen handlar här om att förlänga det skydd man kan få av avobenzone.

Några av metoderna som är under utvärdering är t.ex. mikroinkapsling där filtermolekylen innesluts i ett skyddande hölje och att testa antioxidanter som tokoferol som fotostabilisatorer.

Hållbarhet: Filmstabilitet

Det pågår också en hel del forskning om hur skyddet kan bli mer hållbart på huden och kring hur filterskiktet på huden beter sig vid svett, friktion och fuktighet. L'Oréal har till exempel presenterat studier kring “polyjoniska gelpartiklar” som bildar ett nät med ökad friktionsresistens och som ska kunna reparera sig självt mekaniskt när det bryts ned av rörelse eller svett.

Alltså: Om du svettas, ska din solkräm “laga” de områden där den stötts bort.

Människan: Solfiltrenas effekter på kroppen

Diskussionen om hormonstörande ämnen i solskydd är lika spretig som den är snårig, men även här pågår forskning och löpande utvärdering. 2018 fick SCCS i uppdrag att utvärdera ett antal UV-filter med misstänkt hormonstörande effekt. Det resulterade i en rad yttranden som kom 2021 och framåt, och som faktiskt har lett till konkreta regulatoriska åtgärder.

Ett par saker är värda att hålla i huvudet när det här diskuteras: Det finns inga vetenskapliga belägg för att några av de solfilter som är godkända inom EU skulle vara skadliga för människor. Att ett ämne "är under utredning" innebär inte att det är förbjudet eller att produkter med det är farliga att använda. Och bevisen för hormonstörande effekter hos flera av de ämnen som lyfts under de senaste åren bygger till stor del på djurstudier och in vitro-data, vilket SCCS konsekvent noterar som en begränsning. Det betyder inte man helt ska avfärda oron, men det är heller inte lika enkelt som att man tvångsmässigt måste undvika alla filter som utvärderas.

Oxybenzone

‍Oxybenzone är ett av de filter som diskuteras mest i den här kontexten. Organisationer som lyft farhågor kring oxybenzone och dess systemiska upptag hänvisar ofta till studier gjorda på råttor, där råttorna fick i sig oxybenzone genom kosten och där man sedan kunde notera påverkan på deras endokrina system. Alltså, vi upprepar: De åt (!) det. 2011 räknade Wang et al sedan ut att det skulle ta 277 års solskyddsanvändning av solskydd med koncentrationen 6% ozybenzone för att uppnå samma systemiska dos som gav effekter i dessa råttstudier. Just 6 % är viktigt att ta med sig här, eftersom att det är den tidigare högsta tillåtna koncentrationen av oxybenzone i solskydd inom EU, generellt. 

EU kom 2021 fram till att man, trots uträkningen om att det skulle ta 277 år att nå samma nivåer av oxybenzone i kroppen, ändå ville ta i med säkerhetsmarginalen: Man sänkte gränsen till 2,2 % i kroppslotion och spray, behöll gränsen på 6 % för ansiktsprodukter 

Räknar man med samma formel som Wang et. al använt i sin uträkning, men istället räknar på nuvarande högsta godkända koncentration oxybenzone i solkräm för kroppen inom EU, får man: 277 × (6 / 2,2) = 755 år. Det skulle alltså ta 755 år att komma upp i den hormonstörande mängden oxybenzone med de nuvarande gränserna för oxybenzone i solkräm inom EU. ‍

Oktocrylene

Oktocrylene är också bedömt säkert av SCCS i koncentrationer upp till 10 % vid enskild användning, men med en tilläggsbegränsning för sprayformat med drivgas (9 %). 

Homosalate

Ett annat exempel är Homosalate, ett UVB-filter som används brett och som SCCS också bedömde 2021. Även om bevisen för potentiellt hormonstörande effekter inte bedömdes som tillräckligt entydiga för att kunna dra en skarp linje, rekommenderade man i alla fall en sänkning från max 10 % till en gräns på max 7,34 % i ansiktsprodukter. Det beslutet trädde i kraft i EU från 1 juli 2025.‍

Octinoxate

Octinoxate (Ethylhexyl Methoxycinnamate, förkortas EHMC) är ett av de mest använda UVB-filtren i världen. SCCS har noterat belägg för att EHMC är ett ämne med östrogenaktivitet och svag antiandrogen aktivitet både in vitro och in vivo. Det betyder dock inte att ämnet per automatik är hormonstörande och SCCS är av uppfattningen att ämnet är säkert att använda som UV-filter i koncentrationer upp till maximalt 10 % i solskydds-, ansikts-, hand- och läpprodukter.

Zinkoxid och titandioxid

Mineralfiltrena zinkoxid och titanoxid har också utvärderats av SCCS, men utifrån andra parametrar än de organiska filtren. Potentiellt hormonstörande effekter är inte den centrala frågan här. SCCS bedömer att både zinkoxid och titanoxid är säkra i topikalt applicerade produkter vid koncentrationer upp till 25 %. Partiklarna penetrerar i praktiken inte huden bortom det yttersta döda hudlagret. Det som SCCS däremot uttalat sig kring är ett förbud för att tillverka produkter med dessa filter i aerosol-, spray och pulverformat där partiklar (både nano och non-nano) kan nå lungorna vid inandning, vilket är skadligt.

4-MBC

Solfiltret 4-MBC (enzacamene, 4-Methylbenzylidene Camphor) är ett bra exempel på när systemet kring utvärderingen av kemikalier verkligen fungerat: SCCS drog 2022 slutsatsen att det finns tillräckliga bevis för att klassificera 4-MBC som hormonstörande. EU-kommissionen agerade och från 1 maj 2026 gäller ett fullständigt försäljningsförbud. 

Planeten: Miljöpåverkan och ekotoxikologi

Forskningen om filters miljöpåverkan är i allra högsta grad aktiv, och ingen tvivlar på att människan, vad vi gör och hur vi lever har effekt på miljön omkring oss. Det gäller självklart också solkräm.

Oxybenzone kopplas i studier till korallblekning vid mycket låga koncentrationer (ned till 62 delar per triljon) och är förbjudet i exempelvis Palau där man förbjudit användande av alla solskydd som inte är mineraliska. Samtidigt pekar andra studier på att det kanske inte har så mycket med just kemiska solskydd att göra utan snarare att man stoppar i vatten över huvud taget: En labbstudie från Maldiverna visade till exempel att solskydd med zinkoxid också hade ihjäl koraller. På närmre distans har man kunnat se att musslorna i Östersjön, där salthalten i vattnet varierar, påverkas genom att deras immunförsvar förlorar förmågan att känna igen bakterier och virus när de exponeras för zinkoxid vid hög salthalt. 

Annat ljus: Blåviolett ljus och HEV-skydd

Ett annat aktivt forskningsområde just nu handlar om skydd mot synligt ljus och då specifikt det blåvioletta spektrat, kallat HEV-ljus (high-energy visible light). Det har länge antagits att synligt ljus är ofarligt för huden men forskning har visat att blåviolett ljus kan utlösa melaninsyntes, vilket kan ge bestående pigmentfläckar som ofta är tydligast hos personer med mörkare hud.

HEV-ljus kopplas dessutom till oxidativ stress och kan verka synergistiskt med UVA. Flera kliniska studier, bland annat av L'Oréals forskningsenhet Cosmétique Active International, pågår just nu för att kartlägga hur väl olika befintliga solskydd och formuleringar också skyddar mot HEV-inducerad pigmentering.

En brasklapp värd att lyfta: Att skärmar skulle ge tillräcklig HEV-exponering för att orsaka pigmentförändringar stöds för närvarande inte av forskningen. Den strålning man nås av från skärmar är enormt mycket lägre än från sollju, så vinkeln om skydd från skärmljus i produktmarknadsföring är inte förankrad i kliniska data.