Varför behöver man en deodorant?

Tja, svaret på den här frågan är enkelt: Svettlukt är inte väldigt trevlig varken för en själv eller för andra, hur naturlig den än må vara.

Hur uppstår svettlukt?

Vi börjar med the basics: Svetten i sig är luktfri.

Det finns två typer av svettkörtlar:

• Ekkrina körtlar, som finns över hela kroppen och producerar den tunna, salt-vattenlösning vi svettas ut när vi är varma eller anstränger oss.
• Apokrina körtlar, som framför allt sitter i armhålorna och ljumskarna och producerar en fetare, proteinrikare vätska.

Det är apokrin svett som luktar – men inte direkt. Lukten uppstår när bakterier på hudens yta bryter ner de organiska föreningarna i svetten. De bakterier som framför allt är inblandade är Corynebacterium och Staphylococcus-arter, och det är deras metabolism som producerar de kortkedjiga fettsyror och svavelföreningar som vi känner igen som svettlukt.

Varför luktar vissas svett mer än andras?

Själva tonen på svettlukten varierar mellan personer beroende på hudmikrobiom, kost, hormoner och genetik – vilket också är anledningen till att exakt samma deodorant kan fungera strålande för en person och inte alls för en annan.

Det kan också vara en fråga om personlig hygien, den som tvättar sig mer sällan eller slarvigt kommer automatiskt att bygga upp mer svettlukt, men kom ihåg att illaluktande svett inte automatiskt är ett tecken på att någon har dålig hygien.

Deodorantens histora - när kom vi på att man ska smörja in sig under armhålorna?

Svaret är: Ganska nyligen, egentligen. Och med viss hjälp av lite deprimerande skrämselpropaganda.

Det första moderna kommersiella deodorantmärket, Mum, registrerades 1888. Det var en vaxig kräm i en metallburk, baserad på zinkoxid, och den riktade sig uteslutande till kvinnor. I det tidiga 1900-talets samhälle betraktades kroppsdoft inte som ett problem för män, utan som en del av maskuliniteten.

Den första kommersiella antiperspiranten kom 1903 och hette Everdry, men det var ett annat märke som verkligen satte igång hela branschen. Runt 1910 i Cincinnati uppfann läkaren Abraham D. Murphey ett flytande medel för att hålla händerna torra under operationer. Hans dotter Edna Murphy provade det under armarna, insåg att det fungerade mot både svett och lukt, och döpte det till Odorono – som i "Odor? Oh no!".

Edna hade en bra produkt men ett svårt uppdrag: Vid den här tiden pratade man helt enkelt inte om svett eller andra kroppsliga funktioner offentligt. Försäljningen gick trögt tills hon anlitade en reklamskribent vid namn James Webb Young. Han valde en strategi som var kontroversiell även för sin tid med annonser i Ladies' Home Journal som beskrev underarmssvett som ett socialt handikapp – något som kostade kvinnor kärlek, vänskap och respekt. Reaktionerna var starka. Young lär ha sagt att flera kvinnor skrev och förklarade att de aldrig mer skulle tala med honom, att det hela var "äckligt" och "en förolämpning mot kvinnor." Men försäljningen ökade med 112 % det året och vi sitter här idag och försöker utröna vilka deodoranter som funkar bäst för oss.

Deodorant och antiperspirant: Olika produkter med lite olika mål

De vanligaste produkterna på det vi ändå kallar deodoranthyllan är i grunden två olika: Det finns deodoranter och så finns det antiperspiranter. En deodorant hanterar lukten utan att påverka svettproduktionen. En antiperspirant minskar mängden svett som når hudytan- Många produkter kombinerar båda.

Vill du veta mer om skillnaderna, aluminium-forskningen och vad "aluminiumfri" egentligen innebär i praktiken? Vi har skrivit ett separat, mer fördjupat stycke om det.

Spray, roll-on, kräm: Vilket format är det bästa?

Format handlar mer om hudkänsla och appliceringskomfort än om effekt. Aktiva ingredienser kan levereras i i princip alla format. Men det finns skillnader värda att känna till:

• Roll-on appliceras med en kulapplikator och distribuerar produkten jämnt och fuktigt. Torktiden är längre än spray, men man har bra kontroll på mängden.
• Spray torkar snabbt och lämnar ofta en lättare känsla på huden. Nackdelen med spray är att det är svårare att dosera, och en del av produkten hamnar aldrig på huden.
• Stick är fast och appliceras direkt. Lämnar ofta en torrare känsla direkt, men kan bli mer synlig på kläder, framför allt vita märken från aluminiumsalter eller vita beläggningar från bikarbonat.
• Kräm och pasta kräver fingerapplicering och är ovanligare, men används ofta i mer koncentrerade eller specialformulerade produkter. Bra kontroll, men kräver lite mer tid.

Hur och när applicerar jag deo för att maxa effekten?

Det är inte krångligt, men det finns ett par saker som faktiskt spelar roll.

1. Applicera på ren, torr hud. Svett och bakterier som redan finns på huden minskar effektiviteten och kan i värsta fall ge en märklig blandlukt. Direkt efter dusch, när huden är ren och svettkörtlarna inte är aktiva, är optimalt.
2. Vänta innan du klär på dig. Särskilt med roll-on och stick – låt produkten torka några minuter för att undvika att den gnids bort på kläderna.
3. Antiperspirant fungerar bäst på kvällen. Det låter kontraintuitivt, men aluminiumsalterna behöver tid i kontakt med svettkörtlarna för att bilda sina pluggar – och det sker mest effektivt när man inte svettas aktivt, alltså under natten. Applicering på morgonen fungerar också, men kvällsapplicering ger ofta bättre resultat, framför allt för den som svettas mycket.
4. Mer är inte bättre. Ett jämnt, tunt lager räcker. Mer produkt ger inte mer skydd och ökar risken för missfärgning av kläder och igensatta textilfibrer.

Känner man sin egen svettlukt?

Tekniskt sett: Ja, det finns inget som hidrar din näsa från att "ta upp" din egen svettlukt. Men i praktiken: Inte särskilt bra.

Det kallas olfattorisk adaptation, eller i mer vardagligt tal näsblindhet. Även om vi faktiskt kan känna vår egen lukt om vi aktivt sniffar på armhålan, vänjer sig hjärnan och luktreceptorerna över tid vid de dofter vi ständigt är omgivna av – inklusive vår egen. Det är samma mekanism som gör att du slutar märka hur ditt hem luktar, men omedelbart registrerar det när du kommer hem efter en veckas semester.

Får man berätta för en kompis att den luktar svett?

Ja, men bara om du faktiskt vill personen väl och personen har en möjlighet att göra något åt det. Anledningen är enkel: Eftersom vi är dåliga på att känna vår egen lukt är det fullt möjligt att din kompis inte har en aning om problemet. Den som berättar gör alltså personen en tjänst – om det görs på ett trevligt sätt.